Varning!
Massa lösa tankar som måste präntas ner bara innan jag exploderar, kan verka osamanhängande.
Jag har pratat med M denna veckan. Vi har vridit och vänt på om vi ska ge det en sista chans.
Det kommer aldrig bli vi igen, inte på det sättet iaf, jag hoppas att vi kommer kunna sitta om ett par år och prata öppenhjärtligt med varandra, förhoppningsvis som de bästa av vänner.
Fredagen den 21 september kommer nog leva kvar i huvudet ett tag, på gott och ont givetvis. Ingen tid är bortkastad om man blir lite klokare på vägen och klokare känner jag mig.
Det enda jag vet nu är att jag måste fokusera på mina barn och mig själv, hitta en lunk och ett tempo som tillåter mig att läka, och växa som person och stärka mitt självförtroende i papparollen.
Huset ska säljas, vi kommer gå plus minus noll, en dyrköpt läxa kanske men vi kommer mer eller mindre helskinnade ur detta, utan massa tunga ekonomiska bitar som kommer förfölja oss och det innebär kanske lite bättre livskvalité för barnen och oss själva.
Fredagskvällen spenderades på bra sätt och sämre sätt. Tittade på ett avsnitt av räddningspatrullen med min son, awesome! Firade A på foxen med glada vänner awesome! Gick från centrum till Gullaberg med sten i skon och tråkiga tankar i huvudet som inte släppte, inte awesome.
Tid... Tid... Fy fan vad tid det kommer att ta innan man är på banan igen, förhoppningsvis kommer mitt möte hos psykologen hjälpa, likaså alla mina underbara vänner och min familj. För under isen är man och kommer vara ett tag.
Men jag behöver inte grubbla mer på mig och M längre, och det är värt ofantligt... fuck it, det är helt enkelt ovärderligt...
Hösten kommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar