Början på... Vad?

Varning!

Massa lösa tankar som måste präntas ner bara innan jag exploderar, kan verka osamanhängande.

Jag har pratat med M denna veckan. Vi har vridit och vänt på om vi ska ge det en sista chans.
Det kommer aldrig bli vi igen, inte på det sättet iaf, jag hoppas att vi kommer kunna sitta om ett par år och prata öppenhjärtligt med varandra, förhoppningsvis som de bästa av vänner.
Fredagen den 21 september kommer nog leva kvar i huvudet ett tag, på gott och ont givetvis. Ingen tid är bortkastad om man blir lite klokare på vägen och klokare känner jag mig.
Det enda jag vet nu är att jag måste fokusera på mina barn och mig själv, hitta en lunk och ett tempo som tillåter mig att läka, och växa som person och stärka mitt självförtroende i papparollen.

Huset ska säljas, vi kommer gå plus minus noll, en dyrköpt läxa kanske men vi kommer mer eller mindre helskinnade ur detta, utan massa tunga ekonomiska bitar som kommer förfölja oss och det innebär kanske lite bättre livskvalité för barnen och oss själva.

Fredagskvällen spenderades på bra sätt och sämre sätt. Tittade på ett avsnitt av räddningspatrullen med min son, awesome! Firade A på foxen med glada vänner awesome! Gick från centrum till  Gullaberg med sten i skon och tråkiga tankar i huvudet som inte släppte, inte awesome.

Tid... Tid... Fy fan vad tid det kommer att ta innan man är på banan igen, förhoppningsvis kommer mitt möte hos psykologen hjälpa, likaså alla mina underbara vänner och min familj. För under isen är man och kommer vara ett tag.

Men jag behöver inte grubbla mer på mig och M längre, och det är värt ofantligt... fuck it, det är helt enkelt ovärderligt...

Hösten kommer...

Fånge i mina tankar...

Tror inte jag har mått såhär dåligt på… Tja någonsin egentligen. Det som känns värst är att från ha gått från klarthet till klarhet är att jag känner mig vilsen.

Tviveln har ekat starkare och stakare inom mig till att nu nästan tagit över.

Gör jag rätt? Gör vi rätt? Vem FAN vet? Är det rädsla som gör att jag tvivlar? Är det saknaden av något större än mig själv? Är det Barnen som kommer lida mest? Eller förskönar jag allt och ser inte allt som var fel längre? Var så jävla mycket fel då?

Tusen frågor snurrar dagligen i huvudet och den jag helst av alla egentligen vill prata med är den jag allra minst vill visa mig svag för just nu, men är det så jävla viktigt att bära huvudet högt i alla lägen? Man upptäcker mycket man saknar när man inte har det längre.

Jag brukar förespråka att aldrig ångra nåt, och leva så att man aldrig behöver men tyvärr lever man ju inte alltid som man lär. Jag ångrar massa saker jag INTE gjorde, att jag inte läste mellan raderna och att jag tänkt mig för lite mer men gjort är gjort och detta vet jag kommer bli en tung börda att bära för mig. Att jag sårade den viktigaste personen i mitt liv och att jag aldrig kommer få chansen till att ställa allt tillrätta.

Lillasyster – Lovisa II

Det gjorde galet ont, du gjorde jävligt rätt
Jag borde vara smart, för jag har sett det förr.
När någon annan är, just den som jag är nu
Är det så jävla lätt, då kan jag ta mig hem.

Jag kommer aldrig bli mig själv
jag kommer aldrig komma hem
Nej, jag kommer aldrig glömma dig.

Jag gav dig ingenting, jag trodde jag var stark
Dina ord var ju noll, du hade ingen kraft.
Du vet ju vem jag är, jag vet ju lika väl
Men tog allt jag höll inom mig, och nu är jag tom.

Jag kommer aldrig bli mig själv
jag kommer aldrig komma hem
Nej, jag kommer aldrig glömma dig

Jag har ingenting kvar
Jag har inget försvar
Jag vet så väl vem jag e, men jag ligger kvar
Jag är helt förstörd
Jag är helt isär
För jag förstår att allt det du är
Är kampen, som inte fanns i mina ord
Är glädjen, jag inte hade ombord
Är mamma, plus brorsan, minus vänner - det är nått med mig.